1800-talet

Under 1800-talet uppstod en betydande förändring i byggnadsvården och arkitekturen i Sverige, och rödfärgen spelade en central roll i denna utveckling. Det var under denna tid som rödfärgen, speciellt i form av Falu rödfärg, fick en särskild plats som ”nationalfärg”. Byggnadsvården under denna period var inte bara en fråga om att bevara utan också om att skapa en nationell identitet.

Slutet av 1800-talet var en tid av intensiv byggaktivitet i Sverige, med utvecklingen av trähanteringsverktyg och tekniker som sågar, hyvlerier och snickerier. Det blev alltmer populärt att använda färdiga mönstrade ritningar för att bygga hus, vilket ledde till en diversifiering av byggnadsstilar och utseenden.

Samtidigt som rödfärgen var populär, framträdde linoljefärgen som en konkurrent. Linoljefärgen blev överkomlig i pris tack vare förbättrade kommunikationer, vilket möjliggjorde snabbare frakt av pigment och linolja. Träfasader målade med linoljefärg blev särskilt eftertraktade, ofta prydda med intrikata detaljer som senare kom att kallas snickarglädje.

Fasadfärgen under denna period baserades främst på linolja och jordpigment, och färgpaletten omfattade nyanser av brunt, grönt, gult och rött. Det var vanligt att kombinera tre olika kulörer: en för fasaden, en för fönsterfoder och liknande, samt en tredje för fönster och dörrar. Denna mångfald av färger och detaljer bidrog till att skapa rika och mångfacetterade uttryck i den svenska arkitekturen under denna period.

Sammanfattningsvis var 1800-talet en tid av stor förändring och kreativitet inom byggnadsvården i Sverige. Rödfärgen och linoljefärgen stod i centrum av denna utveckling, och deras användning och kombinationer bidrog till att forma den karakteristiska estetiken som är förknippad med den svenska arkitekturen från denna period.

1900-1920 Nationalromantiken & Jugenden

Under det tidiga 1900-talet uppvisar den svenska bebyggelsen en mångfald av färgsättningar som speglar olika arkitektoniska stilar och estetiska ideal. Kontrasterande och enkla färgval är karakteristiska för denna tidsepok.

Träfasader målas ofta i djupa röda nyanser eller behandlas med brun eller svart tjära för att skydda mot väder och vind. Snickerierna, såsom detaljer kring fönster och dörrar, målas vanligtvis varmvita för att skapa kontrast och framhäva detaljerna.

Putsade hus å andra sidan får ofta en motsatt behandling. Här målas fönster och andra snickerier i mörka toner medan fasaderna hålls i nyanser av vitt eller varmt beige. Denna färgsättning ger en känsla av luftighet och elegans till putsade byggnader, medan de mörka kontrasterna ger tyngd och definition åt träfasader.

Samtidigt som nationalromantiken präglade en del av den arkitektoniska scenen med sina mörka och kulörta färger, kom även jugendstilen att göra sitt avtryck. Jugendstilen kännetecknas av lätthet, organiska former och ljusa kulörer inspirerade av naturen och växtriket. De ljusa och pastellfärgade nyanserna skapar en lekfullhet och harmoni som skiljer sig från den mer robusta estetiken hos nationalromantiken.

Denna period av arkitektonisk mångfald och stilistisk utforskning återspeglar en tid av förändring och mångfald i den svenska samhällsutvecklingen. Genom olika färgsättningar och arkitektoniska uttryck berättar byggnaderna från det tidiga 1900-talet en historia om kreativitet och kulturell omvandling.

1920-1940 20-tals klassicism & Funkis

Under 1920-talet präglades arkitekturen av Tjugotalsklassicismen. Fasader kännetecknades av slätputs i färgerna rostrött, ockragult, grönt eller grått. Symmetriska utformningar med höga gavelpartier var vanliga. Dekorationer som pilastrar, medaljonger och lunettfönster användes. Fönster hade två bågar med tre rutor i grönt, brunt eller rödbrun kulör. Tak täcktes av tegel eller plåt. Trapphusen var färgglada med konstverk som urnor eller fruktkorgar. Villorna, populära tack vare kataloger, hade ljusa locklistpaneler i vitt, grått eller gult. Hörnpilastrar och lunettfönster var vanliga. I södra Sverige användes tegel ofta. Putsade fasader målades i ljusa färger, med många hus som hade fönsterluckor för att förstärka stilen.

Under sommaren 1930 arrangerades en banbrytande nationell utställning i Stockholm om arkitektur och formgivning, som kom att få en enorm betydelse för den svenska arkitekturen. Utställningen markerade genombrottet för den nya stilen modernism eller funktionalism.

Modernismen och funktionalismen var en tydlig motreaktion mot de tidigare arkitektoniska trenderna från det tidiga 1900-talet och den färgglädje som då rådde. Fasaderna i denna nya stil målades i brutet vita eller bleka färger, vilket gav byggnaderna en känsla av enkelhet och renhet.

Fönstersnickerierna i funktionalistiska byggnader var oftast vita, men ibland användes även färger som rött, brunt och grönt för att skapa kontrast och variation i utseendet.

Den modernistiska och funktionalistiska stilen kom att prägla mycket av den svenska arkitekturen under 1930-talet och framåt, med dess fokus på funktionalitet, enkelhet och rationalitet. Denna stil kom att bli en av de mest inflytelserika och ikoniska perioderna inom svensk arkitekturhistoria.

1945-1960 Folkhemsfunkis

Under 1950-talet går funktionalismen in i en ny fas som präglas av en mjukare och lekfullare estetik. En betydande förändring är den färgglada paletten som börjar dominera arkitekturen under denna period. Man blir mer vågad och kombinerar flera kulörer och olika material för att skapa intressanta visuella effekter.

Putsade fasader i olika färger blir mycket populära, och man ser också en ökad användning av tegel samt bleka fasadskivor, oftast kallade eternit. Denna variation i material och färger ger byggnaderna en dynamisk och livlig karaktär, vilket är typiskt för den tidens arkitektur.

Den lekfulla estetiken och användningen av färg och material under 1950-talet speglar samhällets ökade optimism och framtidstro efter krigsåren. Denna period är också känd för sin modernism och strävan efter att skapa funktionella och estetiskt tilltalande byggnader som passar det nya, moderna samhället.

1960-1975 Folkhemsfunkis

Under 1960- och 70-talen präglades byggandet av en mångfald av material och färgsättningar som avspeglade den tidens arkitektoniska trender. Fasader tillverkade av betong, tegel, trä, plåt och eternit blev vanliga syns under denna period.

Färgskalan för byggnader under denna tid kännetecknades av blandningar av brunt i kombination med materialens naturliga färger. Ljust gråvitt mexitegel, som får sin färg från mald kalksten, användes tillsammans med grå betong och röda eller gula tegelfasader.

Byggandet industrialiserades kraftigt under denna tid. Fabriksfärdiga element användes för att bygga snabbare och billigare, även om detta ibland kom på bekostnad av materialens hållbarhet.

En mustigare färgskala blev populär under denna period, med starka kulörer som orange, rött och blått som exempel. Denna trend fortsatte in på 1970-talet och man såg allt större kulörstyrka i byggnadernas utformning.

Sammanfattningsvis kännetecknas 1960- och 70-talets arkitektur av en stor variation i material och färgsättningar, med en övergång mot en mer djärv och färgstark estetik som speglar tidens anda och samhällsutveckling.